Provrörsbefruktning

Provrörsbefruktning är en behandlingsmetod som Linnéklinken utför där kvinnans ägg befruktas av mannens spermier utanför kvinnans kropp.  Med medicinsk terminologi heter provrörsbefruktning In vitro fertilisering - IVF. Världens första provrörsbarn, Louise Brown, föddes i England 1978.

Provrörsbefruktning konstruerades ursprungligen för par med stängda äggledare. Nuförtiden används metoden för att hjälpa par som har drabbats av ofrivillig barnlöshet av nästan vilken anledning som helst.

Provrörsbefruktning är utan tvekan den bästa behandlingsmetoden vid ofrivillig barnlöshet.

Provrörsbefruktning ger goda chanser till graviditet om den sk äggreserven är god. Denna bestäms fr a av kvinnans ålder och ärftliga förutsättningar. De flesta kvinnor har en fullt tillräcklig äggreserv fram till 30-årsåldern. Därefter börjar äggreserven avta, men med stora skillnader mellan olika kvinnor.

Äggreserven kan mätas med hormonprover och ultraljudsmätning av hur många omogna äggblåsor som finns i äggstockarna. Tillsammans kan dessa mått ge oss en uppfattning om vilken chans paret har att lyckas med provrörsbefruktning.

Spermiemängden - fr a antalet rörliga spemier - har betydelse för chansen att få till en graviditet vid vanligt samlag. Vid provrörsbefruktning har faktiskt spermierna betydligt mindre betydelse. Anledningen är att även spermier med dålig rörlighet oftast verkar innehålla en korrekt arvsmassa, så när spermiena får hjälpas närmare äggen i ett provrör så kan de klara av en befruktning.

Är spermaprovet riktigt dåligt kan man göra s k mikroinjektion (ICSI), vilket innebär att en spermie injiceras direkt in i ägget. T o m i de fall då inga spermier alls finns i sperman, utan de måste hämtas ut direkt från testikeln (med nål), är resultaten vid provrörsbefruktning ganska bra.

När kvinnan är över 42 år så är resultaten vid provrörsbefruktning så dåliga, att det i nästan alla fall är meningslöst att försöka. Anledningen är att äggreserven då är så nedsatt, att de ägg som finns kvar i äggstockarna är defekta.

Också vid lägre ålder än 42-43 år kan en del kvinnor ha mycket nedsatt äggreserv. Detta kan bero på ärftliga faktorer. I bland är orsaken att kvinnan varit storrökare i många år, eller att hon genomgått operationer på äggstockarna, eller kanske strålbehandling eller behandling med cellgifter.

Om äggreserven är mycket nedsatt så visar det sig i hormonanalyser och ultraljudsbedömning av äggstockarna.

I fallen ovan kan äggdonation vara ett möjligt alternativ.

Andra fall då provrörsbefruktning inte kan hjälpa är då livmodern har allvarliga skador eller mycket stora muskelknutor. Andra situationer är förstås då spermier helt saknas. I det sistnämnda fallet kan spermiedonation övervägas.

För att utföra en provrörsbefruktning på Linnékliniken behövs bara en till tre kontroller. Paret kan leva som normalt och det är i regel bara i samband med uttagande  av äggen som man inte kan arbeta som vanligt. De flesta patienter som bor i Stockholm gör kontrollerna på Linnékliniken. Tidsåtgången är 15- 30 minuter på vår mottagning. De patienter som sköts av en hemortsdoktor, gäller även för Stockholm, och bara gör ägguttagning och återföring hos oss, gör sina ultraljudskontroller hos hemortsdoktorn. Denna tar också hand om de kontroller och ev samtal som krävs före och efter behandlingen.

Paret stannar på kliniken 2-4 timmar vid ägguttagningen. Den dagen bör kvinna vila, och inte exv köra bil. Anledningen är fr a att hon får morfinliknande mediciner vid själva ägguttagningen, och en viss dåsighet ligger kvar under resten av dagen.

Vid återföringen av embryot/na krävs ingen smärtlindring. Tidsåtgång på kliniken ca 30-60 minuter.

Flera stora uppföljande studier på kvinnor som genomgått provrörsbefruktning har inte kunna visa några långtidsrisker, typ cancer.

Man kommer inte i tidigare övergångsålder för att man gör provrörsbefruktning. De ägg som stimuleras fram, skulle ändå ha omsatts under den menscykeln (även om bara ett skulle blivit fullt moget och ägglossat).

Akuta risker vid behandlingen är blödning i buken vid äggplockningen med buksmärtor till följd. Dessa ges i allmänhet med sig efter några timmar till ett par dagar.

Vanligaste komplikationen vid provrörsbefruktning är överstimuleringssyndrom. Detta innebär svullnad i buken pga att det ansamlas fri vätska, bukvärk, yrsel, illamående och ev kräkningar. Besvärlig överstimulering kan kräva att bukvätska tappas ut (görs hos oss på mottagningen), och i enstaka fall även inlägging på sjukhus. Då kan patienten behöva hjälp med vätskebalansen i form av dropp. I bland ges sprutor för att förhindra blodpropp, något som kan inträffa vid överstimuleringssyndrom.

På Linnékliniken använder vi moderna stimuleringsmetoder för att minska risken för en patient att få överstimuleringssyndrom, så det är numera sällsynt på kliniken. Vi har också metoder att före behandlingen bedöma vilka patienter som är i riskzonen.

Infektion efter äggplockning är mycket sällsynt, men det kan förekomma någon gång per år. Alla kirurgiska ingrepp har en viss risk för infektion men också blödning, som även det är mycket ovanligt.

Att ett barn kommit till genom provrörsbefruktning verkar i sig inte innebära ökade risker för barnet. De risker som finns förknippade med IVF är nästan enbart kopplade till den ökade risken att få tvillingar. Den risken har ju tidigare varit väldigt hög - mellan 25 och 30% av behandlingarna ledde tidigare till tvillingfödslar. Tvillinggraviditet innebär ordentligt ökade risker för förtidig födsel och därmed omognad och undervikt hos barnen.

Numera har Linnékliniken mycket låg andel tvillinggraviditeter, de lägsta i landet sett över en flerårperiod, och därmed har riskerna på barnen minimerats. Vi skriver mer om detta under rubriken Vetenskap och Resultat.